Den där anden…

Den där anden

Det började redan i våras. Varenda gång jag åkte ut för att plåta (läs: nästan varje dag) hoppades jag få se den. Så även i fredags förra veckan. Jag skulle åka till affären för att handla och apoteket för att hämta paket, så jag tänkte att:
Nä. Jag skiter I att ta med mig kameran. Den där andjäveln lär ju inte visa sig idag heller. Och visar den sig så är det minst 100m vass mellan, som vanligt. Så tänker inte en proffsfotograf.

Såhär har det vanligen sett ut efter mina fotoexpeditioner efter den vackra mandarinanden

Det händer i Stadsparken

I stadsparken händer det, plötsligt sitter jag med en mandarinand på en meters håll. Hen blänger på mig. Jag blänger tillbaka. Sen lyfter jag mobilen o börjar plåta. Andjäveln vänder sig först åt höger, sen åt vänster. Visar upp sig i all sin prakt, väl medveten om att de där bilderna aldrig går att använda. Hen blänger vidare som för att säga ”är du klar med kameran så kanske du kan ta fram limpan”. Jag sänker mobilen, och huvudet och åkte sen hem. Inte nöjd med sakernas tillstånd.

Punka!

Det går att urskilja att det är en andfågel, knappt

Redan nästa dag skulle jag tillbaka till stadsparken – denna gång beväpnad med hela fotoarsenalen. Glad i hågen puttrar jag i väg. Phssssshhh… Då då får jag punka på min promenadscoter – det tog 2 timmar att ta sig hem med platt bakhjul och svårt skadskjuten självkänsla: Ridå…

Idag var punkan äntligen fixad och kameran är lastad. Nu jäklar ska jag fota and. Åkte runt nästan överallt i Västervik och letade efter filuren. Till slut gav jag upp. Jag hade varit från Pampas marina hela vägen upp på Kulbacken och dess igenväxta damm.

En rejäl flock
Måttligt road och med hängande huvud begav jag mig hemåt. Det skulle inte bli nån and idag heller. Utanför garaget vid Guldkant stod en hel hög med gräsänder och åt av bären. Jag stannar till. Jo, det är minsann en försvarlig flock med gräsänder. Plötsligt, mitt i flocken, lyfter den så på sitt skimrande huvud. Den ser lite vilsen ut, rentav lite vinglig. Bären är säkert jästa.

Jag naglade fast den med min blick som för att säga ”nu har jag dig din jäkel”. Den blängde tillbaka, surt. Jag slet fram kameran och får till en riktigt hyfsad profilbild av den innan den avmätt gungade in bakom ett träd, där den fortsatte mumsa. Emellanåt stack fram huvudet och blängde på mig, jag log tillbaka, triumferande. Sen åkte jag hem.

Äntligen med frid i sinnet.

Svårfångad pippifågel
Profilbild av en Mandarinand
Slemmigt men mättande